Historia

Pappa hette Hugo Andersson, och ryktet om hans isterband letade sig långt från den lilla by där han verkade.

– Det var samma recept som i dag, säger hans son.

Han står denna dag i sitt tjärdrypande rökeri i sin egen och faderns födelseby Örserum, och på träribborna bakom honom hänger isterbanden i blanka, trinda rader.

Egentligen heter han Hans Hugander. Men ingen kallar honom något annat än ”Hugo”, och så definieras också de isterband som gör anspråk på att vara Sveriges bästa.

Det är de, enligt det diplom som hänger på väggen, undertecknat av landets ledande stjärnkockar. ”Hugos isterband” har fått gourmetstatus. Den unge slaktardräng som på 1930-talet öppnade eget i Örserum har gjort byn känd över hela Sverige, och sonen förvaltar hans arv.

Middagsregnet hamrar mot rökeriets tak. Ett surrande ljud från den lilla köttkvarnen i rummet bredvid anger att nya isterband är på väg, och Hans Hugander och hans medhjälpare Johan Sjöberg snurrar lekande lätt ihop de nyfyllda fjälstren till korvar.

De innehåller nöt- och fläskfärs, korngryn och lök, och serverade får de den rökta köttsmak och den lite gryniga konsistens som får så många småländska ögon att tåras.

Men när Hans Hugander ska förklara hemligheten bakom sina isterband, talar han helst om vad de ”inte” innehåller och vad de inte är.

– De är inga industrikorvar, säger han. De innehåller ingen blodplasma och inga konserveringmedel och konsistensgivare.

Framför allt, framhåller han, är de rökta på riktigt, till skillnad från de moderna industrikorvar som blir besprutade med rökvätska och aldrig varit i närheten av ett rökeri.

Han tröttnar aldrig på att äta sina egna isterband, säger han. Han serverar dem väl stekta med inlagda rödbetor och stuvad potatis. Eller kokar dem med potatis.

– Hur skulle man kunna tröttna på isterband? undrar han förfärat och ler förälskat mot härligheterna på disken framför sig.

Källa: DN 2002-07-13 Mats Holmberg